Den Osynlige

Måndag 16 maj 03.42- Det är tidigt på morgonen, jag är trött, fast jag måste ändå gå upp, Hilmer bara gråter hela tiden, fast vad skulle jag vänta mig? Han är bara tre månader gammal. Jag önskar att Hilmer levde, jag önskar att han var här och kunde hjälpa mig, men det är som att hoppas på ingenting, för han kommer inte tillbaka, vare sig jag vill det eller ej.

Tisdag 17 maj 08. 23- Hilmer har just somnat, jag var tvungen att gå upp sexton gånger innan han tröttnade på att skrika och somnade. Mamma försöker hjälpa till så mycket som möjligt när hon inte är på jobbet. Jag försöker hinna med skolarbetet, men det är svårt, inte själva arbetet, men att koncentrera sig. Fast i och för sig så har jag svårt att koncentrera mig över huvudtaget. För det enda jag tänker på är Hilmer, jag saknar honom så mycket att det gör ont.

Onsdag 18 maj 19.58- Hilmer sover och äter, och sover och skriker. Ibland tänker jag på hur det ska bli för honom när han blir stor, om han kommer att hata lika enkelt som de som dödade Hilmer. Inte av samma anledning, men kanske när han får reda på det, vad som egentligen hände med hans pappa, hur människor kan vara mot varandra, kanske tror han att det är rätt sak att göra, att döda om man är arg. Jag borde nog inte oroa mig för det nu, eller inte alls, men det är svårt att låta bli ibland.

Torsdag 19 maj 13.37- Idag har jag vart tröttare än någonsin. Hilmer värkar märka av att jag är det, för han skriker mer än han någonsin gjort förr. Om jag bara hade Hilmer här, så han kunde hjälpa mig. Tänk om han hade levt nu. Tänk om jag aldrig hade vart så glad och uppspelt över att få berätta nyheten för honom, då skulle han aldrig tagit den vägen och blivit stoppad. Jag vet inte hur många gånger jag gått igenom det här, säkert flera hundra. Jag ska sluta upp med det nu, så kanske jag blir piggare...

Fredag 20 maj 06.11- Jag vet inte varför jag skriver just nu, det är väl meningen att jag ska sova? Jag kan i vilket fall som helst inte somna om, jag har alldeles för mycket att tänka på, men och andra sidan så har Hilmer vart ovanligt lugn och tyst, det förvånar mig, de senaste dagarna har han skrikit och gråtit hela tiden, han är lite märklig, min Hilmer. Det går inte så jätte bra i skolan. Lärarna vet om att jag och Hilmer hade barn ihop nu, så de är onödigt snälla och försöker inte ens dölja att de vet om det. Irriterande. Nu började Hilmer skrika igen, vad är det med honom? Tur att jag är klarvaken, det verkar som om jag inte alls behöver någon sömn nu för tiden.

Lördag 21 maj 19:12- Idag har mamma och jag vart ute på stan. Det brukar vi göra, gå ut på stan alltså, men bara på lördagar. Lördagar är min och mammas tid brukar hon säga, att det är tid för oss att vara själva och prata ut. Jag förstår fortfarande inte varför hon vill ut med mig, jag som är så ledsen och arg nu för tiden. Men hon sa att jag behöver komma ut från huset, som om det skulle pigga upp mig. Pappa tar i vilket fall som helst hand om Hilmer, han tyckte också att jag behövde komma ut. Men till deras försvar kan jag faktiskt säga att det var skönt, jag har inte vart ute på hur länge som helst. Nu ska jag gå och hjälpa mamma med maten.

Söndag 22 maj 21.01- Ännu en vecka är över. Jag har vart i kyrkan idag, mamma säger att det ska hjälpa mig att gå dit, jag vet inte riktigt hur, men jag vill inte säga emot, jag har gjort nog med misstag genom att lita på mina egna tankar. Imorgon ska jag till skolan igen, jag längtar inte alls tillbaka till alla stirrande människor och de överdrivet trevliga lärarna. Ibland tänker jag på att hoppa av skolan, fast inte så ofta, skolan har alltid vart viktig för mig och jag tänker faktiskt inte kasta bort min utbildning även om det är det jag vill ibland. Det är otroligt egentligen, att jag kan ta mig igenom varje dag utan några gigantiska problem. Jag kanske borde gå vidare, jag kanske borde släppa taget, försöka förstå att Hilmer inte kommer tillbaka hur mycket jag än hoppas och tror. Om jag var den som var död skulle jag vilja se Hilmer glad och lycklig, jag antar att han känner...nej, kände likadant, om han ens funderat på att detta någonsin skulle ske. Men jag kommer aldrig glömma honom, aldrig någonsin, Hilmer är en del av mig och det kommer han alltid att vara.