Tis 8 maj 2001
Detta är första gången jag skriver i denna dagboken, mamma tyckte jag skulle skriva av mig lite, -för ett år sen. Det är inte föräns nu jag känner behovet av det, ett år senare.
Jag kan fortfarande känna smaken av mina tårar då den dagen jag satt på sjukhuset, förtvivlat väntat på ett besked från doktorn. Jag hade legat i mammas knä, känt trösten från henne. Samma dag berättade jag också om Hilmer, barnet i min mage. Mamma tog det lugnt och var stöttande Pappa blev mest arg för att vi hade varit så oansvarsfulla. Vilket gjorde mig ännu ledsnare då just det hade hänt. Jag döpte barnet efter sin pappa, det passade mest och jag ville hedra honom med namnet åt min son. Nu är lille Hilmer 4 månader, och alldeles underbar, mamma och pappa hjälper till att ta hand om honom medans jag studerar. Under de 3 första månaderna var jag villig att göra abort, men när jag tänker på det nu så fattar jag inte hur dum jag var som ville det, och glad över att jag inte gjorde det.
Ons 9 maj 2001
Idag besökte jag Hilmers grav, jag har slutat räkna hur många gånger jag har gjort det, hur många gånger jag har gråtit och hur många gånger jag kommit på mig själv med att försöka begå självmord. Det var som om en del av mig försvann när han dog, när Kommisare Fors la en hand på min axel som ett tecken på medlidande. Fast självmordstankar försvann när lille Hilmer sparkade mig i magen för första gången, ”när en dörr stängs öppnas en annan”
Nu går endast mina tankar till hur jag ska besvara Hilmer när han frågar efter sin pappa första gången, jag undrar om jag kommer vara stark nog att svara att han var död. Att han hade mördats av människor som gick i hans egna skola. Av tonåringar i min ålder. Skulle han påverkas av det? Hur skulle det egentligen påverkas av hans liv?
Tor 10 maj 2001
Åååh jag klarar inte detta mer, jag älskar min son över allt annat i hela världen. Men vad har folk för problem med att jag är en ung mamma? Folk kallar mig för fula ord, ingen har heller lust att prata eller umgås med mig. Inte bara eleverna utan lärarna också. Snart är det slut på allting, hoppas att tiden går snabbt.
Allting känns så dumt, att jag fortfarande inte är helt över Hilmer. Jag borde vara det, det borde inte vara svårare än att jag hade gjort slut med honom, men nu hade han dött. Viss skillnad kanske det är ändå.. Jag är så glad över att lille Hilmer inte behövde vara med om all dramatik. Jag kanske bara skulle kort sagt säga att hans pappa stack när han var liten..Nej ljuga kan jag nog inte. Åhnej, fällde just min första tår på några veckor nu..varför varför varför, varför bad jag han komma hem till mig den kvällen?! Allt är mitt fel, om jag inte hade bett honom komma så hade ingenting hänt, Hilmer skulle fortfarande vara vid liv och alla 3 hade kunnat vara en enda lycklig familj.
Nu ska jag gå och dö några minuter.
Fre 11 maj 2001
Idag, för första gången på ca. Ett år har jag känt mig vid liv. Idag så pratade en kille med mig, kanske var det för att han såg att jag led så mycket, kanske såg det i mina ögon. Vi pratade för det mesta om hur det var att vara ung mamma, och hur jag fick det att funka med allt. Han verkade faktiskt vara intresserad. Å andra sidan kan det ju ha varit ett skolarbete.. fan, såklart det var det. Ingen skulle ju egentligen bry sig om mig. Ensam, ledsen och asocial var jag. Kanske det inte är så konstigt att ingen pratar med mig, jag lät dem inte tala med mig. Men idag var det ett undantag antar jag.
Varje gång någon har pratat med mig, har det alltid påmint mig om gångerna Fors förhörde mig på massa frågor, det var jobbigt och alla samtal jag har haft med en person sen dess har känts som ett förhör. Nu vaknar Hilmer..
Lör 12 maj 2001
Idag har känts som ett helvete. Har inte haft något att göra på hela dagen och Hilmer har krävt all min uppmärksamhet, har inte kunnat tänka ända tills nu.
Om jag bara kunde för 1 minut få se min gamla Hilmer vid liv igen, få krama honom en gång till, kyssa honom en gång till. Det skulle betyda så mycket för mig, hans varma händer omfamna mina kinder, torka bort en tår och säga att allt är okej. Det var det han brukade göra då jag berättade om något jobbigt som hade hänt, oftast om något pappa sagt eller gjort. Nu skulle det aldrig mer hända, jag skyller allting fortfarande på mig, även om alla i min omgivning försöker säga till mig det motsatta. Nu ska jag lyssna på deppmusik..
Sön 13 maj 2001
Jag vet inte vad det är som försigår men den killen jag pratade med häromdagen..vi chattade med varandra.Och denna gången pratade vi om annat än jag som ung mamma. Kanske var han intresserad av att bara prata med mig, det var snällt av honom. Att umgås med mig, en utstött person. Det skulle faktiskt vara trevligt att få lite vänskap häromkring, dessutom så är han ju väldigt snäll..
Mån 14 maj 2001
Ok, jag vet inte hur jag ska säga detta.. men jag kanske kanske kanske håller på att falla för denna killen.. Det känns så dumt, det känns som att jag är otrogen när jag säger så, även om Hilmer är död. Vi pratade idag igen, mycket längre denna gången. Och allt jag kunde tänka på var vad hemskt vackra ögon han hade. Jag borde verkligen inte göra det här, det är för tidigt, eller..?
Jag har faktiskt inte lagt ner en enda tanke på att bli tillsammans med en ny kille, det har bara känts så omöjligt. Jag har inte heller haft tid, med tanke på graviditeten och födseln av min son. Fast det känns bra med denna killen, han är snäll,trevlig,rolig och vacker..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar