Tordyveln flyger i skymningen

Nu har jag läst klart "Tordyveln flyger i skymningen" och jag tycker inte den var så där jättebra, den blev visserligen lite bättre ju längre in man kom i boken, men den saknar ändå något som gör den spännande eller rolig. Det var inte direkt något spännande i boken, allt var ganska halvspännande. Om jag ska välja ett ställe är det när de har kommit på att det kanske är den svenska statyn som finns i England, och David ringer dit för att kolla upp det och fråga om det är så att kopian av den egyptiska statyn som de hittade kan vara gjord med statyn på British Museum som modell. (Alltså den som de trodde var den svenska statyn.) Det var spännande för då skulle man äntligen få klart för sig vilka statyer som var vilka och hur det egentligen gick med den andra statyn.

Citat från sidan 265:

"Medan Jonas och Lindroth turades om att tala om för David vad han skulle säga, så hade David i själva verket klarat av telefonsamtalet. Plötsligt lade han på luren. 'Är det redan klart?' sa Lindroth häpen."

Boken var bara rolig på några få ställen och ett av dem var när Jonas och Annika pratar med varandra i Walkie-Talkien. Det stället sticker lite ut från de andra ställena i boken. Citat från sidan 82: "Annika ställde sig på pass framme vid fönstret med Walkie-Talkien. Plötsligt bröt Jonas röst in: 'Jonas Berglund anropar Annika Berglund! KOM!' 'Jaa, Annika Berglund här!' 'Har du pratat klart? KOM!' 'Vad då? Vad menar du?' 'Tänker du säga något mer? KOM!' 'Vad då säja? Varför skriker du *kom* hela tiden på det fåniga sättet?' 'Jag säger *kom* för att du ska fatta när jag har slutat prata. Du ska också säga *kom* när du har pratat färdigt och vill ha svar!' 'Jaha. KOM då!'" Jag tycker inte att boken var sorglig någonstans. Det var visserligen lite tragiskt att Carl Andreas barn dog på grund av statyn och att Emilie hela sitt liv trodde att Andreas var död och hade tagit livet av sig. Men jag tycker inte det var sorgligt precis.